Min ståndpunkt, som jag skrev på Twitter är att Magnussons krönika är i första hand generaliserande, men även elitistisk och i grunden felaktig. Tänkte här utveckla varför.
Krönikan inleds med detta stycke:
Nu är det äntligen vår. Som jag väntat! Men inget gott som inte för något ont med sig. Vår är nämligen inte bara spirande grönska, fågelsång och en temperatur så pass behaglig att man kan vistas utomhus utan att vilja dö. Vår är även den årstid då idrottsrörelsen vaknar med ett rytande.
- Hon inleder med att måla upp idrottsrörelsen som 'ont'. Där sätter hon tonen för krönikan. Sen är det ju anmärkningsvärt att den tydligen vaknar nu på våren - vad hände med skidsporten, hockeyn, den europeiska fotbollen och alla andra sporter som utövats under vinterhalvåret?
Det är konstigt att idrotten har en sådan särställning i vår kultur, att den bereds så ofattbart mycket plats. Med dagstidningarna följer särskilda bilagor som bara handlar om sport, och i nyhetssändningarna är den ett fast inslag, trots att sport inte är någon nyhet och trots att det rimligen inte kan hända så mycket spännande inom detta specialintresse att det förtjänar en så intensiv daglig rapportering.
- Okej, varför idrotten har en särställning i vår kultur och får mycket plats kan besvaras mycket enkelt - för att intresset är så stort. Simpel utbud och efterfrågan. Dagstidningarna skriver om sport eftersom det uppenbarligen finns ett intresse. Bilagor delas ut för att det uppenbarligen finns ett intresse - annars skulle de inte tryckas. Att sport inte är en nyhet och att det inte händer så mycket spännande inom detta "specialintresse" att det förtjänar daglig rapportering var intressanta ställningstaganden. Om hon med "sport är ingen nyhet" åsyftar att det inte är ett nytt fenomen har hon givetvis rätt. Det är ett gammalt fenomen. Men med den logiken så är inte heller krig en nyhet och det håller väl vi alla med om att det bör rapporteras om. Sen till punkten om hur spännande det kan vara inom detta "specialintresse". Vi börjar med definitionen av sport som ett "specialintresse". För väldigt många är idrott betydligt mer än ett specialintresse. För de som gör allt de kan för att stötta fotbollslaget eller hästklubben. För både 17-åringen som åker buss fram och tillbaka mellan Sundsvall och Falkenberg i ett regnigt oktober för att stötta laget på plats på läktaren i en tråkig 0-0-match och för eldsjälen som går upp klockan fyra på lördagmorgonen i december för att få isen klar på rinken innan de minsta knattarnas träning. För de här och många fler är idrott betydligt mer än ett specialintresse. Det kan vara en passion, en nödvändighet, det viktigaste i ens liv. Slutklämmen angående dess intensiva dagliga rapportering: Det finns mycket idrott. Det utövas mycket idrott varje dag. Det utövas idrott som intresserar människor varje dag. Återigen, utbud och efterfrågan.
Och det stannar inte där: Så fort någon större tävling eller match går av stapeln så utgår hela tv-program på ett självklart sätt som annars bara sker om någon samhällsbärande person blivit skjuten.
- Återigen utbud och efterfrågan. TV-kanaler köper in rättigheterna till idrottsevenemang för att det finns många tittare som vill se det. TV4 skulle inte köpa rättigheterna till Sveriges herrlandskamper i fotboll (och sedan dråpligt sälja den mest intressanta till Kanal 5) om de inte visste att det är det tittarna vill se. Om Magnusson syftar på när idrottsevenemang drar över tiden så att program skjuts upp så är det återigen det tittarna vill ha. Det är fullständigt logiskt att SVT skjuter upp reprisen av Vem Vet Mest (t.ex) om femmilen dragit ut på tiden och just ska avgöras.
Det låter som att jag raljerar över idrottandet som sådant, men det gör jag inte. Jag kan gott förstå att folk engagerar sig. Att de väljer att ta idrottandet på allvar fastän det i grunden är tänkt att vara raka motsatsen: en lek, människor (oftast män) som ägnar sig åt olika kraftmätningar. Vi kämpar alla med att hitta på meningar att fylla våra i grunden meningslösa liv med, det är svårt, jag vet, jag dömer ingen. Det jag däremot vänder mig emot är hur man någonstans har tappat alla sinnen för proportioner när det gäller hur mycket plats sporten egentligen skall få ta.
- Det är här mina main issues med krönikan är. Idrott är inte en lek, det är inte ens tänkt att vara det. Det handlar om mer än bara kraftmätningar. Idrott var inte en lek i antikens olympiader och var inte en lek förra sommaren när Mo Farah fick glädjefnatt när han sprang först i mål efter 10.000 meter till publikens dånande jubel. Det betyder mer än bara en lek och det är mer än bara kraftmätning. Idrott är en kulturyttring, det är ett samhällsfenomen, det är folkliv, det är politik, det är historia, det förenar, framkallar starka känslor och betyder mer än något annat för vissa. För varje negativ sak med idrott finns det hundratals positiva. Dessutom kan vi inte bara räkna det som händer på planen/banan/rinken/etc till idrotten utan det runtomkring. Supportrarna. En fotbollsklubb är lika mycket supportrarnas som ägarnas. Eminente Erik Niva skrev för några månader sedan ett blogginlägg om kroatiska fotbollsklubben Hajduk Split och hur föreningen överlevde på grund av att supportrarna helt enkelt vägrade låta den dö. Läs det. En supporterförening engagerar sig inte bara i klubben utan kan även ta samhälliga eller politiska ställningstaganden. När vi nu får höra om hur folk protesterar mot samkönade äktenskap i Frankrike kan en glädjande kontrast vara hur flera tyska fotbollssupporterföreningar via nätverket Alerta tagit ställning mot homofobi. St Paulis manifestation. För supportrarna är det mer än en kraftmätning. Även om laget förlorar en kraftmätning (t.ex. ett fotbollslag förlorar en match eller åker ur en division) så fortsätter (riktiga) supportrar att stötta laget
Det är inte bara i media den bereds helt orimligt mycket utrymme, utan även rent fysiskt. En legendarisk svensk popmusikfestival flyttar i år från Hultsfred till Stockholm, men det skulle ju aldrig falla någon in att hålla den inne i centrum så att halva stan måste spärras av. Nej, då förlägger man självklart aktiviteterna till ett grönområde långt ut i obygden där ingen blir störd. Så borde även ske med sport Hammarbymarschen, Stockholm Marathon, Midnattsloppet och gud vet allt annat. (Varför envisas förresten maratonlöparna jämt med att vilja springa på asfalt? Vet de inte att det är dåligt för knäna?) När det handlar om arrangemang där man gör en politisk poäng av att visa sin närvaro och ta plats, som demonstrationer av olika slag, så är det förstås en annan sak.
- Jag vill inleda med att jag tycker det är dåligt att Hultsfred flyttas till Stockholmsområdet för jag anser att kulturcentralisering till huvudstaden är något väldigt dåligt. Hur som helst, att marathon springs i städer hör sporten till. Legenden om hur denna antika sport kom till är att en budbärare sprang från staden Marathon till Aten. Det hör liksom till att start och mål finns i städer. Att springa ute på grönområden som Magnusson föreslår finns också, det kallas terränglöpning.
Men sport? Kom igen. Jag bor nära en av Stockholms stora idrottsarenor. När jag hör de vilsna hjordarna av fulla fotbollsmän bröla förbi utanför så kommer jag att tänka på ett fantastiskt gammalt YouTube-klipp som handlar om några män som försöker finna sin inre urvilde genom att springa runt i en skog och dansa och skrikande dra upp småträd med rötterna och annat i den stilen. De ölbröliga fotbollsmännen påminner mycket om urvildemännen. Förmodligen skulle de vara mycket lyckligare ute i skogen. Ja, jag tror det.
- Här förminskar Magnusson hela idrotten till att hon ibland hör fulla män som gillar fotboll utanför sitt hem. Hon jämför sedan dem, och i förlängningen resten av idrottsvärlden, med urvildemän och avslutar med att skriva att de alla hör hemma i skogen. Bravo, du lyckades bokstavligt talat ta ner debatten till grottmänniskonivå. Detta avslutande stycke påvisar den elitism som jag observerat många svenska kulturskribenter har gentemot idrott. Idrott ses ner på. Kulturskribenterna har ju den väldans oturen att det de ser ner på är samhällets största kulturfenomen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar