Rätt upp i Mumindalen

Det är valår. Inte nog med det utan det är Supervalår. Kanske till och med ett Superdupervalår. Glöm partiledardebatter, ledare, det bisarra evenemanget “Almedalen” och förbifarter. Här kommer det viktigaste inlägget i politiken inför valet – om våra politiker bodde i Mumindalen – vem skulle vara vem?

Fredrik Reinfeldt – Mumin

Som det konstaterades redan i Knappnytts legendariska valspecial 2006 – Han ser ut som ett Mumintroll. Av Mumintrollen är dessutom huvudkaraktären den tråkigaste – likt Reinfeldt är den mest tråkiga partiledaren.

Annie Lööf – Snorkfröken

Båda hänger efter en tråkig huvudfigur, mest eftersom de inte har någon annanstans att ta vägen. Stjälper mer än hjälper. Har lugg. Tämligen övertygad om att även Annie Lööf bär fotring.

Carl Bildt – Snorken

Arrogant, uppblåst, besserwisser som bygger ett flygande skepp. Föregående mening beskriver både Snorken och Carl Bildt.

Stefan Löfvén – Hemulen

Mycket lika till kroppsspråket. Min enda reservation är om Hemulen skulle klara av att leda LO?

Jonas Sjöstedt – Muminpappa

Sjöstedt drar en analogi om flaskskepp för Jimmie Åkesson – visst känns det som att Muminpappa skulle kunna bygga dem? Muminpappa skulle också krossa Åkesson i en debatt. Precis som Sjöstedt också skulle kunna lägga sig till med uttrycket ”vid min svans!”

Muminmamma är drömbilden av Folkhemmet och står över alla politiker.

Jan Björklund – Mårran

Ingen har satt skräck i barn lika många som Mårran. Tills Jan Björklund äntrade den politiska scenen.

Marit Paulsen – Teaterråttan Emma

Den ena är en äldre tant som sopar rent på en flytande teater och har en tydlig aura av ”Här bestämmer jag”. Den andra är en äldre tant som sopar rent i debatter och har en tydlig aura av ”Här bestämmer jag”.

Lilla My – Random ung vänstrare

Lilla My är medlem i Ung Vänster och bor i kollektiv på Möllan. Detta är fakta.

Snusmumriken – Obunden vänster

Tänkte först sticka in Snusmukriken i Miljöpartiet men han känns för radikal för att höra hemma där. Han har ju liksom slitit upp ”beträd ej gräset”-skyltar, en aktion Miljöpariet aldrig skulle kunna ställa sig bakom.

Fridolin och Romson – Tåfslan och Vifslan

En liten duo som springer runt med en kappsäck som inte tillhör dem. I den förvaras rekvisita till tv-debatter.

Filippa Reinfeldt – Filifjonkan

Båda är borgarkvinnor som blundar för verklighetens klasskillnader för att istället instagramma. Gillar emoticons mer än mumintroll.

Göran Hägglund – Sniff

De som blev över.

Bonus: Göran Greider som den pessimistiske filosoferande Bisamråttan som under Kometen kommer ockuperar Mumintrollens hängmatta.

Sportfilmer som borde göras

Anki Goes to Hollywood hade sportfilmstema i sin senaste kapselinspelning. I förbifarten nämnde de några svenska idrottare som det skulle kunna göras sportfilm om (t.ex. Björn Borg). Jag funderade vidare på detta spår, här följer lite fler idrottare/idrottshändelser som skulle kunna filmatiseras. Hollywood-producenter: Lämna era kontaktuppgifter i kommentarsfältet ifall ni vill spela in någon av dem med mig som 'consultant'.

Gunnar "Säffle" Anderssons livsöde

Gunnar Andersson är den svenske idrottare jag helst skulle vilja se en (bra) film om. Han är från den svunna tiden då svenska idrottare fick smeknamn efter sina hemorter (Sven Tumba, Gösta "Knivsta" Sandberg, Lennart "Nacka" Skoglund etc). "Säffle" föddes i Arvika men växte upp i Säffle och Fucking jävla kuk-Åmål. Efter genombrottet i IFK Åmål blev han sedan ett av Sveriges första proffs och blev firad anfallsstjärna i Olympique Marseille där han gjorde 169 mål på 220 matcher. På grund av Sveriges amatörpolicy gjorde han aldrig någon landskamp. Det glada levernet vid sidan av planen och framgångarna på den varade inte för evigt och han blev mot slutet av karriären alkoholiserad. Han dog några år efter karriären, 41 år gammal, närmast bokstavligt talat i rännstenen i Marseille.

Calciopoliskandalen

Jag har haft oerhört svårt för italiensk fotboll. Det var där catenaccio blev stort, de har ofta varit min älskade holländska fotbolls nemesis, och Calciopoliskandalen är inte den enda muthärvan som nystats upp i landet. Plus, Berlusconi, usch. Men vilken bra film det skulle kunna göras om den. Med start i Juventus fantastiska lag som firade stora framgångar vid millenieskiftet och de tidiga åren på 00-talet till när skandalen nystas upp 2006 samtidigt Italien vinner VM. Ensemble-cast: Juventus klubbpresident Luciano Moggi (som ser så stereotypiskt SHADY ut!), Agnelli-familjen som äger klubben och Gianluca Pessotto, trotjänaren som var en integral del av deras mästarlag men sedan kastade sig ut från ett fönster i klubbens högkvarter när skandalen nådde nya höjder.

Stefan Holm

Jag skulle tycka att det vore kul att göra en film om Stefan Holm enbart för att kunna väva in alla dessa hemvideor pappa Johnny filmat av Stefans höjdhoppande. Patrik Sjöberg blir antagonisten i filmen givetvis.

Pia Sundhage

Tänk er hur fantastisk en bra biopic om henne skulle vara. Pia själv väljer ut soundtracket. Nyckeldel av filmen: När en tolv år gammal William träffar Pia Sundhage.

Chris &  Glenn

Detta är ingen filmidé men något jag förespråkat länge: SVT måste producera ett dokumentärt reseprogram där ett kamerateam helt enkelt följer med Chris Härenstam och Glenn Strömberg (Sveriges bästa fotbollskommentatorsduo) när de reser mellan olika platser för att kommentera matcher. Av det som framgår i sändning och av deras respektive Twitter-konton så skulle det vara så kallad BRA TEVE.

Favoritlag

På Twitter skrev Johanna Bengtsson (@frkbengtsson, följ) ut följande frågeställning: Hur väljer en vilket lag i en sport en ska ha som favo? Arv? Miljö? Dräktfärg? och pingade mig och Jonas Lindkvist (aka Jonas Lindquiz aka Jonas Listkvist, @khontext, följ omedelbums). Jag tyckte det var en intressant frågeställning så efter lite korta osammanhängande svar på Twitter slängde jag bort kurslitteratur, rostade fyra mackor och tänkte nu blogga om det.

Hur väljer en vilket lag i en sport en ska ha som favo? 

"Valet" man gör sker när man först får upp ögonen för sporten. Alltså är de flesta väldigt unga när de väljer favoritlag. Jag var 7-8 år då jag först började spela och kolla på fotboll och det är då jag valde favoritlag.

Arv?

Arv är nog en av de vanligaste sätten att välja favoritlag. Man har en förälder, syskon eller släkting som har ett favoritlag de "lär" en att heja på. I fotboll har jag inte det, men i hockey där min mamma, som stod i klacken under sin universitetstid i Karlstad, förde över Färjestad som favoritlag till mig som liten. Jag har ett minne av när vi såg SM-finalerna 2000/2001 när Djurgården besegrade Färjestad. Mamma hejade fram FBK, jag, som den mama's boy jag var och är, valde samma sida, storebror, som är i princip helt ointresserad av sport hejade på Djurgården då bara för att. Han har givetvis inte hållit kvar vid det, medans mamma och jag givetvis gjort det med FBK, under några år åkte vi upp till Karlstad från Kumla för att se slutspelsmatcher på plats.

Det finns flera historier man läst om där folk så fort de fått en unge skriver in den som medlem i ens favoritlag, där eliminerar alltså föräldern valmöjligheten för ungen utan väljer åt honom helt enkelt. Om man nu inte när man blir lite äldre avsäger sitt medlemsskap (som jag gjorde med Svenska kyrkan istället...).

Det kan också bli motsatt effekt. Vissa väljer rivalen till t.ex. ett storasykons favoritlag för att man inte vill hållla på samma och kanske vill irritera hen lite. Familjefriden kan störas av detta.

Miljö?

Miljö är ett annat av de vanligaste sätten. Växer man upp på Söder i Stockholm så ska det mycket till för att man blir Hammarbyare. Detta kan alltså ofta knytas ihop med geografisk närhet. Rop om "support your local team" ekar ofta från vissa håll, jag som har ett utländskt favoritlag har fått ta en del skit för det. Dessa menar alltså att man bara är en "äkta" supporter om man håller på sitt lokala lag. Gemensamt för de som skriker om detta är att alla är från en plats där det finns idrottslag som spelar på en hög nivå. Då är det lättare att "support your local team". Jag är uppväxt i Kumla. 20.000 invånare, en kraschad skoindustri och ett fängelse. Speedway är en den största sporten där då Indianerna, som laget heter, är och har länge varit ett av Sveriges bästa. Därför, gillar man speedway och är från Kumla med omnejd håller man på Indianerna. Där blir det alltså "support your local team". Men fotbollen då? IFK Kumlas herrlag hade sin första storhetstid från mitten av 1920-talet till mitten av 1930-talet där man som högst nådde kvalspelet till Allsvenskan men förlorade mot Brage (man undrar fortfarande hur det gått om inte lagets storstjärna Valter Hoffner inte varit på sin mors begravning på samma dag och missat matchen...).  Under min levnadstid har herrlaget pendlat mellan division 3 och 4, damlaget mellan 2 och 3. Jag har gått på min beskärda del matcher, både före, under och efter mitt medlemsskap i föreningen. Men det går ju inte att bygga upp ett supporterskap för ett lag vars anfallsstjärnor jobbat som specialpedagoger på ens mellanstadieskola också (inget ont om bröderna Rosén, båda är kvalikativa anfallsspelare och specialpedagoger). Närmaste laget på hög nivå är Örebro SK, vilket många barndomskompisar till mig har som favoritlag, och detta räknas såklart som "support your local team". Men jag fastnade aldrig för ÖSK. Eftersom det ändå är två mil mellan städerna så blir man inte "automatiskt" ÖSK-fan som man blir Indianerna-fan. Man måste antingen fastna för laget på egen hand genom t.ex. spelsätt eller nåt mer banalt som matchtröjorna. På båda de punkterna var och är ÖSK undermåliga enligt mig. Så jag fastnade inte för dem så, då är sista alternativet arv, men ingen av mina föräldrar hyser särskilt starka känslor för ÖSK så de tog aldrig med mig på matcher. Och storebror har, förutom en okaraktäristiskt lyckad karriär som orienterare i OK Tisaren under sina tidiga tonår, aldrig varit idrottsintresserad.

Förutom geografisk närhet kan i miljö även ingå skäl som social tillhörighet och/eller politisk hållning. För ett bra exempel på det går vi utomlands, till Tyskland och närmare bestämt Hamburg. I Hamburg finns två (stora) fotbollslag. Hamburger Sportsverein (HSV) och FC St. Pauli. HSV har alltid varit den bättre klubben, den som alltid (typ) legat i högstadivisionen medans St. Pauli pendlat mellan högsta och nästhögsta oftast. HSV är en hyfsat "normal" modern fotbollsklubb med stor pengaomsättning. St. Pauli har blivit kanske världens mest kända "kultklubb". Den omoderna gamla arenan Millentorn-stadion ligger i de fattiga hamnkvarteren. Punkare, feminister, kommunister, socialister, bikers, hbtq-människor och det procentuellt största antalet kvinnliga fans i Tyskland håller på klubben. Hells Bells med AC/DC spelas när lagen marscherar in på planen, Song 2 med Blur när hemmalaget gör mål. Klubben har haft en transa som ordförande och en husockupant som målvakt. Är man uppvuxen i Hamburg med omnejd, eller kanske hela Tyskland, och tillhör en av de samhällsgrupperingar jag listade (som är ett axplock) som håller på St. Pauli så gör man nog det själv med. Där blir alltså social tillhörighet och/eller politisk tillhörighet en faktor. Andra exempel är Livorno och Lazio i Italien, Livornos fans är kommunister, Lazios fascister. Ett historiskt exempel, som även knyts till geografisk närhet, är det stora antalet judiska fans mitt favoritlag, AFC Ajax, hade då den gamla arenan låg i närheten av Amsterdams judiska kvarter. Även om inte många judar är kvar i Amsterdam så har fansen behållit den judiska kopplingen till klubben och även om ytterst få nu är judar har de många ramsor om att "Ajax is Superjoden" och israeliska flaggor syns på läktarhåll. När klubben firade sitt 32:a ligaguld i våras spelades en modern variant av Hava Nagila under delar av firandet. Förr var alltså många (eller kanske egentligen "alla") Amsterdams judar Ajax-fans på grund av geografisk närhet och i förlängningen social och kanske etnisk tillhörighet.

Det intressana med favoritlag är inte bara vilket lag man väljer som liten, utan i vissa fall vilket man håller fast vid. Jag upptäckte mycket fotboll via teven som liten. Jag har tydliga minnen av att jag såg en Ajax-match som liten, de mötte ADO Den Haag och Rafael van der Vaart gjorde två eller tre mål. Där och då började jag heja på Ajax. Jag har sparat en GOAL-tidning från vad jag tror är samma år, eller år efter som har en artikel om van der Vaart och Ajax som säkert kan ha varit en bifaktor. Jag har också ett tydligt minne av att jag såg Norwich-Coventry 2001 eller 2002, alltså när jag var sju eller åtta. TV4 visade matcher från vad som då hette Engelska Division 1, fantasifullt nog. Magnus Hedman stod i Coventry då. Pappa sa att Hedman var kass. För en gångs skull tog jag pappa på orden så jag bestämde mig för att hålla på Norwichs i den matchen. Då var det ofta så, att jag valde ett lag i varje match att hålla på. Men Norwich fastnade jag för. Dels på grund av de dösnygga gul-gröna dräkterna (apropå det här med det banala i att tröjorna spelar roll) och att de vann matchen och spelade bra. Så det blev det laget jag höll på i TV4s sändningar från engelska division 1. Och jag följer fortfarande Norwich och ser de matcher jag hinner och vill att det ska gå bra för dem, även om jag inte räknar dem som ett favoritlag som jag gör Ajax, som är närmast besatt av.

Just det, en grundläggande grej med favoritlag. Man gör valet när man först intresserar sig för sporten. Alltså oftast som liten. Sen får man stå sitt kast. Man håller fast vid laget man valde, man byter inte. Jag pratar ogärna om vad "äkta" supporterskap är, men man håller inte på och byter. Blev Luton ditt favoritlag som liten får du hålla fast vid det, du överger dem inte för något bätttre senare, varesig som 12-åring eller 28-åringen. Sen tycker jag att man inte kan ha mer än ett riktigt favoritlag i en sport. Möjligen att man har ett svenskt och ett utländskt favoritlag, men inte så att man har ett i Tyskland, ett i Holland etc. Då är det snarare så att man har flera lag man sympatiserar med men inte som direkt det favoritlag. Mitt favoritlag är Ajax. Jag sympatiserar med Norwich och Barcelona (den senare en närmast oundviklig förlänging av supporterskapet till Ajax på grund av de historiska banden mellan klubbarna).

Idrott är politik, Johan Esk är naiv

Ryssland har friidrotts-VM nu, vinter-OS 2014, Sim-VM 2015 och fotbolls-VM 2018. De borde givetvis inte få arrangera några mästerskap av uppenbara skäl som till stor del sammanfattats av Stephen Fry i öppet brev till IOC och David Cameron. Stephen Fry uppmanar där till bojkott av Sotchi-OS, en tanke jag inte är helt främmande för. David Cameron var emot det. Som Stephen Fry skriver går det emot IOC:s (International Olympic Comitee) stadgar att låta Ryssland arrangera OS. Säkert går det emot FIFA:s (internationella fotbollsförbundet) stadgar med (men för FIFA spelar det säkerligen ännu mindre roll).

Att bojkotta friidrotts-VM är försent. Istället, likt vad David Cameron föreslog till Stephen Fry, gjorde Emma Green Tregaro ett ställningstagande då hon (och Moa Hjelmer) målade sina fingernaglar i regnbågens färger. Berömmet haglar rättvist över Green Tregaro för sin aktion. Och världsstjärnan Jelena Isinbajeva lyckades utradera all respekt människor med en sund människosyn haft för henne genom att kritisera Green Tregaros aktion. Idag kom Isinbajeva med lama ursäkter och bortförklaringar.

Efter en sanslös höjdhoppsfinal avslutades gårdagen, trodde vi, med Abeba Aregawis guld på 1500 meter, Sveriges första sen 2007. Men senare på presskonferensen förbyts glädjen över guldet mot besvikelse då Aregawi, på frågan om vad hon tycker om lagkamratens aktion säger "– Personligen, eftersom min tro inte tillåter det, stöder jag inte det."

Men i det här blogginlägget ska jag inte fördöma Aregawi, Isinbajeva och hela jävla Ryssland. Det finns det andra som kan göra. Jag ska istället återigen tackla någonting jag förvånansvärt ofta får förklara: Idrott är politik.

I svallvågorna av dessa händelser har Johan Esk skrivit intressanta (men sanslöst dåliga) krönikor i Dagens Nyheter (apropå saker att fördöma...) Den mest intressanta har rubriken "Modigt - men politik ska inte ta plats i idrotten". Där skriver Esk om Green Tregaros aktion och presenterar sin oerhört naiva och dessutom helt inkorrekta och grundläggande felaktiga syn på vad idrott är.

Esk inleder med att förtydliga att han givetivis håller med Green Tregaro i det hon sa
"– Kärlek till andra människor kan inte vara fel, sade Emma." Det är ju en lättnad att hans människosyn åtminstone inte är helt åt helvete.

Esk fortsätter:

Men hur jag än gillar Emmas mod och styrka och håller med henne stärker det här bara min kritik mot att politik ska ta plats i idrotten. Ska en åsikt få komma fram måste andra åsikter också släppas in på arenan och då ökar risken att idrotten inte längre är en fredad zon i en konfliktfylld värld.

- Här börjar det bli intressant. Att politik inte ska få ta plats i idrotten är det inkorrekta jag någonsin läst i sportkrönika. Givetvis tar politik plats i idrotten. Politik tar plats i allt, och särskilt mycket plats i kultur. Och som jag tidigare bloggat så är ju idrott givetvis kultur. Och nej, andra åsikter ska inte "släppas in på arenan". De kommer in ändå. Jag vet inte hur Esk kan komma fram till att idrott ska vara en fredad zon i en konfliktfylld värld. Det har det aldrig varit, det kommer det aldrig vara och det ska det heller inte vara. Idrott är kanske den kulturyttring folk är mest passionerade om, det är omöjligt för den att vara konfliktfri.

I en annan krönika, om att Ryssland fått mästerskapen, upprepar Esk denna tankegång:

Idrott ska hållas så fri som möjligt från politik just för att människor från alla länder, religioner, politiska system och med alla åsikter ska ha en plats där de kan mötas och tävla med och mot varandra – utan det skapar konflikter.
Det där är inga Bullerby-naiva tankar. Det är grundidén med idrott.

Vad grundidén med idrott är, är något väldigt subjektivt, men låt oss säga att Esks definition är rätt, bara för skojs skull. Den grundidén är ju politisk. "att människor från alla länder, religioner, politiska system och med alla åsikter ska ha en plats där de kan mötas och tävla med och mot varandra – utan det skapar konflikter" - Detta är en politisk idé.

Idrott var politik och ej konfliktfri när John Carlos och Tommie Smith reste sina handskbeklädda händer i luften på prispallen i OS 1968,  när Paolo Di Canio gjorde fascisthälsning efter att ha gjort mål för sitt Lazio (med högerextrema supportar) mot Livorno (med vänsterextrema supportrar), när Nazityskland tvingade ockuperade länders bästa fotbollsspelare spela i deras landslag (Simon Kuper - Ajax, the Dutch, the War), när SvFF bötfällde Örgryte efter att klubbens fans visat upp en Free Dawit-banderoll, när SvFF arrangerar "Ge rasismen rött kort"-kampanjer, när FIFA låter Ryssland och Qatar arrangera VM, när det byggs hutlöst dyra arenor för skattepengar för att tillgodose FIFAs partners, när Viv Anderson blir förste svarte spelare att representera Englands landslag, när Jesse Owens vinner fyra OS-guld i Berlin 1936 och varken får skaka hand med Hitler eller Roosevelt, när Idrottsparken i Kumla blev ett nödhjälpsarbete (egen research) och när Emma Green Tregaro målar sina naglar.

Det går inte att särställa idrotten från politiken. Idrott är kultur. Kulturen speglar samhället och samhället speglar kulturen. Som Stephen Fry skriver så är politik helt enkelt grekiska för "har med folket att göra". Idrott är världens största folkrörelse.

Det är inte för mycket sport

På morgonen har det briserat debatter på Twitter om Lisa Magnussons (@lisamgnusson) krönika i Metro med rubriken 'Det är för mycket sport'. Folk reagerade. Vissa argumenterade sakligt emot Magnussons krönika, vissa gick på personangrepp mot henne, Magnusson har hittills (12.32 skrevs det här) glidit undan den sakliga debatten och istället highlightat de personangrepp hon får istället.

Min ståndpunkt, som jag skrev på Twitter är att Magnussons krönika är i första hand generaliserande, men även elitistisk och i grunden felaktig. Tänkte här utveckla varför.

Krönikan inleds med detta stycke:

Nu är det äntligen vår. Som jag väntat! Men inget gott som inte för något ont med sig. Vår är nämligen inte bara spirande grönska, fågelsång och en temperatur så pass behaglig att man kan vistas utomhus utan att vilja dö. Vår är även den årstid då idrottsrörelsen vaknar med ett rytande.

- Hon inleder med att måla upp idrottsrörelsen som 'ont'. Där sätter hon tonen för krönikan. Sen är det ju anmärkningsvärt att den tydligen vaknar nu på våren - vad hände med skidsporten, hockeyn, den europeiska fotbollen och alla andra sporter som utövats under vinterhalvåret?

Det är konstigt att idrotten har en sådan särställning i vår kultur, att den bereds så ofattbart mycket plats. Med dagstidningarna följer särskilda bilagor som bara handlar om sport, och i nyhetssändningarna är den ett fast inslag, trots att sport inte är någon nyhet och trots att det rimligen inte kan hända så mycket spännande inom detta specialintresse att det förtjänar en så intensiv daglig rapportering.

- Okej, varför idrotten har en särställning i vår kultur och får mycket plats kan besvaras mycket enkelt - för att intresset är så stort. Simpel utbud och efterfrågan. Dagstidningarna skriver om sport eftersom det uppenbarligen finns ett intresse. Bilagor delas ut för att det uppenbarligen finns ett intresse - annars skulle de inte tryckas. Att sport inte är en nyhet och att det inte händer så mycket spännande inom detta "specialintresse" att det förtjänar daglig rapportering var intressanta ställningstaganden. Om hon med "sport är ingen nyhet" åsyftar att det inte är ett nytt fenomen har hon givetvis rätt. Det är ett gammalt fenomen. Men med den logiken så är inte heller krig en nyhet och det håller väl vi alla med om att det bör rapporteras om. Sen till punkten om hur spännande det kan vara inom detta "specialintresse". Vi börjar med definitionen av sport som ett "specialintresse". För väldigt många är idrott betydligt mer än ett specialintresse. För de som gör allt de kan för att stötta fotbollslaget eller hästklubben. För både 17-åringen som åker buss fram och tillbaka mellan Sundsvall och Falkenberg i ett regnigt oktober för att stötta laget på plats på läktaren i en tråkig 0-0-match och för eldsjälen som går upp klockan fyra på lördagmorgonen i december för att få isen klar på rinken innan de minsta knattarnas träning. För de här och många fler är idrott betydligt mer än ett specialintresse. Det kan vara en passion, en nödvändighet, det viktigaste i ens liv. Slutklämmen angående dess intensiva dagliga rapportering: Det finns mycket idrott. Det utövas mycket idrott varje dag. Det utövas idrott som intresserar människor varje dag. Återigen, utbud och efterfrågan.

Och det stannar inte där: Så fort någon större tävling eller match går av stapeln så utgår hela tv-program på ett självklart sätt som annars bara sker om någon samhällsbärande person blivit skjuten. 

- Återigen utbud och efterfrågan. TV-kanaler köper in rättigheterna till idrottsevenemang för att det finns många tittare som vill se det. TV4 skulle inte köpa rättigheterna till Sveriges herrlandskamper i fotboll (och sedan dråpligt sälja den mest intressanta till Kanal 5) om de inte visste att det är det tittarna vill se. Om Magnusson syftar på när idrottsevenemang drar över tiden så att program skjuts upp så är det återigen det tittarna vill ha. Det är fullständigt logiskt att SVT skjuter upp reprisen av Vem Vet Mest (t.ex) om femmilen dragit ut på tiden och just ska avgöras.

Det låter som att jag raljerar över idrottandet som sådant, men det gör jag inte. Jag kan gott förstå att folk engagerar sig. Att de väljer att ta idrottandet på allvar fastän det i grunden är tänkt att vara raka motsatsen: en lek, människor (oftast män) som ägnar sig åt olika kraftmätningar. Vi kämpar alla med att hitta på meningar att fylla våra i grunden meningslösa liv med, det är svårt, jag vet, jag dömer ingen. Det jag däremot vänder mig emot är hur man någonstans har tappat alla sinnen för proportioner när det gäller hur mycket plats sporten egentligen skall få ta.

- Det är här mina main issues med krönikan är. Idrott är inte en lek, det är inte ens tänkt att vara det. Det handlar om mer än bara kraftmätningar. Idrott var inte en lek i antikens olympiader och var inte en lek förra sommaren när Mo Farah fick glädjefnatt när han sprang först i mål efter 10.000 meter till publikens dånande jubel. Det betyder mer än bara en lek och det är mer än bara kraftmätning. Idrott är en kulturyttring, det är ett samhällsfenomen, det är folkliv, det är politik, det är historia, det förenar, framkallar starka känslor och betyder mer än något annat för vissa. För varje negativ sak med idrott finns det hundratals positiva. Dessutom kan vi inte bara räkna det som händer på planen/banan/rinken/etc till idrotten utan det runtomkring. Supportrarna. En fotbollsklubb är lika mycket supportrarnas som ägarnas. Eminente Erik Niva skrev för några månader sedan ett blogginlägg om kroatiska fotbollsklubben Hajduk Split och hur föreningen överlevde på grund av att supportrarna helt enkelt vägrade låta den dö. Läs det. En supporterförening engagerar sig inte bara i klubben utan kan även ta samhälliga eller politiska ställningstaganden. När vi nu får höra om hur folk protesterar mot samkönade äktenskap i Frankrike kan en glädjande kontrast vara hur flera tyska fotbollssupporterföreningar via nätverket Alerta tagit ställning mot homofobi. St Paulis manifestation. För supportrarna är det mer än en kraftmätning. Även om laget förlorar en kraftmätning (t.ex. ett fotbollslag förlorar en match eller åker ur en division) så fortsätter (riktiga) supportrar att stötta laget

Det är inte bara i media den bereds helt orimligt mycket utrymme, utan även rent fysiskt. En legendarisk svensk popmusikfestival flyttar i år från Hultsfred till Stockholm, men det skulle ju aldrig falla någon in att hålla den inne i centrum så att halva stan måste spärras av. Nej, då förlägger man självklart aktiviteterna till ett grönområde långt ut i obygden där ingen blir störd. Så borde även ske med sport Hammarbymarschen, Stockholm Marathon, Midnattsloppet och gud vet allt annat. (Varför envisas förresten maratonlöparna jämt med att vilja springa på asfalt? Vet de inte att det är dåligt för knäna?) När det handlar om arrangemang där man gör en politisk poäng av att visa sin närvaro och ta plats, som demonstrationer av olika slag, så är det förstås en annan sak.

- Jag vill inleda med att jag tycker det är dåligt att Hultsfred flyttas till Stockholmsområdet för jag anser att kulturcentralisering till huvudstaden är något väldigt dåligt. Hur som helst, att marathon springs i städer hör sporten till. Legenden om hur denna antika sport kom till är att en budbärare sprang från staden Marathon till Aten. Det hör liksom till att start och mål finns i städer. Att springa ute på grönområden som Magnusson föreslår finns också, det kallas terränglöpning.

Men sport? Kom igen. Jag bor nära en av Stockholms stora idrottsarenor. När jag hör de vilsna hjordarna av fulla fotbollsmän bröla förbi utanför så kommer jag att tänka på ett fantastiskt gammalt YouTube-klipp som handlar om några män som försöker finna sin inre urvilde genom att springa runt i en skog och dansa och skrikande dra upp småträd med rötterna och annat i den stilen. De ölbröliga fotbollsmännen påminner mycket om urvildemännen. Förmodligen skulle de vara mycket lyckligare ute i skogen. Ja, jag tror det.

- Här förminskar Magnusson hela idrotten till att hon ibland hör fulla män som gillar fotboll utanför sitt hem. Hon jämför sedan dem, och i förlängningen resten av idrottsvärlden, med urvildemän och avslutar med att skriva att de alla hör hemma i skogen. Bravo, du lyckades bokstavligt talat ta ner debatten till grottmänniskonivå. Detta avslutande stycke påvisar den elitism som jag observerat många svenska kulturskribenter har gentemot idrott. Idrott ses ner på. Kulturskribenterna har ju den väldans oturen att det de ser ner på är samhällets största kulturfenomen.

Om en fascinerande människa

Igår kväll var det partiledardebatt i SVT och traditionsenligt svämmade Twitter över i politik-tweets. Jag låg i min soffa och lyssnade på The Smiths och kollade Twitter hela kvällen istället för att faktiskt se debatten.

En tweet fastnade jag vid. Alfred Askeljung (@alfredaskeljung) stod bakom den, och den hamnade i min feed för att Marcus (@trafikkaos) retweetade den.

Jag reagerade på den grova  generaliseringen han gör i tweeten och skrev tillbaka:

 

Som svar fick jag:

Drypande av sarkasm. Men jag ville se var detta skulle leda så jag svarade lugnt och sansat.

Och på det fick jag detta svar, från en 22-åring som tills nyligen var ordförande för CUF Stureplan, inte en p12a.

Nu blev jag fascinerad av Alfred. Att en politiskt aktiv 22-åring, som ändå får sägas är en offentlig person då han trots allt till och med suttit som ordförande för en sektion av CUF, skriver sådär. Väldigt märklig retorisk förmåga. Nu kände jag att Alfred började göra bort sig ganska rejält, så jag gav honom ett par tips.

Jag förstår att vissa av Alfreds dröp av sarkasm, men urpsrungstweeten jag svarade på och "pinnen ur röven"-tweeten var mer seriösa, vad Alfred nu än säger. Som svar på de här två kom han med ett riktigt dräpande argument:

Nu menar Alfred såklart han var helt oseriös hela tiden och blablabla. Men det är ändå väldigt kul att han använder sitt Mensa-medlemskap som bevis på att han är smart. Här börjar även andra twittrare blanda sig i:

Till exempel Mattias, som påpekar en av de många bristerna med att definiera sin intelligens utifrån IQ-test. Ungefär här börjar Alfred inse att han gjort bort sig, och börjar nu jobba bortförklaringar.

Den klassiska "jag var inte seriös"-ursäkten! Jag har stött på den många gånger på internetforum, men aldrig tidigare från en politiskt aktiv Mensa-medlem, det var spännande. Jag skrev senare en tweet som jag tycker sammanfattar den ursäkten ganska bra:

(Min pappa är alltså polis, inte vigilante, ett litet förtydligande).

Alfred har efteråt fortsatt hävda att han var oseriös och "trollade" hela tiden. Yeah, right. Vissa av tweetsen såg jag direkt var oseriösa, men ursprungstweeten och "pinnen ur röven"-tweeten tolkar jag som att han menade, vad han än säger. Han verkar även seriöst använd sitt medlemskap i Mensa som bevis på att han är smart.

Om Alfred var seriös eller ej spelar egentligen ingen roll. Seriös eller oseriös måste ju Alfred inse att han som politiskt aktiv i CUF inte kan skriva hur som helst. Att han beter sig på det här sättet tycker jag visar en fascinerande brist på mognad och retorisk förmåga och jag förundras över att han alltså varit ordförande för CUF Stureplan. Egentligen spelar det ingen roll att han är politiskt aktiv, man måste ju ändå kunna bete sig civiliserat när man är 22 och inte 12, som man kan tro om Alfred när man läser vissa av tweetsen.

Antagligen kommer Alfred reagera på detta blogginlägg med "lol att han orkar blogga om det jag trollade ju bara lolololol", eller ignorera det. Det spelar inte så stor roll, jag ville mest reda ut debatten lite för många har inte sett hela, och då Alliansfritt lade upp ett utdrag ur den på sin hemsida känner jag att jag vill visa lite mer av den (även om detta inte är alla tweets). Dessutom blev jag som sagt fascinerad av Alfred och hans beteende.

Hen(na-tatuering)

Skrev en uppsats i svenska B som handlade om hen och könsneutralitet i språket. Då flera twittrare deltog genom att svara på frågor lägger jag upp uppsatsen här så att de, och övriga kan se resultatet.

Ursäkta den mörka textfärgen, Blogger jävlas och vägrar låta mig ändra textfärgen när det kopierats från GoogleDocs.

---
Hen av William Edström SPD10

---

Hen-debatten rasar i Sverige och åsikterna är många. Ska hen användas? När? Hur? Varför? Blir samhället mer jämställt? Eller är det bara ett nödvändigt tillskott i det svenska språket? Kommer hen accepteras inom svenskan? Är det ens möjligt att få in ett nytt pronomen i ett språk nu?

Hen är inte en nymodighet. Det föreslogs av språkforskaren Hans Karlgren 1994, och långt innan det av Rolf Dunås i Uppsala Nya Tidning 1966.# Hen är besläktat med finskans hän, som är ett pronomen som inte är könsbundet. Karlgren menar på att hen (som böjs till henom) bör användas på de ställen där man annars skriver han/hon, eller skriver “han” även om det inte nödvändigtvis handlar om en man. Flera personer menar också på att man kan använda det för som pronomen för de som varken identifierar sig som man eller kvinna (intersexuella, vissa transsexuella etc). Alltså har ordet minst tre logiska användningsområden. Dels som ett kortare alternativ för han/hon, som pronomen när könet är irrelevant och dels som pronomen för människor som inte definierar sig maskulint eller feminint.

Varför är det nödvändigt att definiera kön? Om jag till exempel berättar för någon att jag fått en ny lärare, varför måste jag då definiera könet? Könet på min nya lärare är inte relevant i det läget. Istället kan den jag berättar det för göra stereotypa antaganden om jag definierar könet, både uppenbart sexistiska (“Kvinnlig idrottslärare? Kvinnor kan ju inte idrotta!) och mer subtila, omedvetna antaganden. Vi har alla stereotyper, hur öppna vi än är, vi formar en bild av någonting utifrån våra erfarenheter, men ibland kan den bilden hämna oss i vårt tänkande, och ofta är den felaktig. Om man då byter ut han/hon mot hen kanske åhöraren få en mer objektiv bild av det hela.

När man debatterar om jämställdhet tänker man oftast bara på jämställdheten mellan man och kvinna. Man glömmer bort är de jag skrev om ovan, de som inte definierar sig som man eller kvinna. Hen hjälper främst jämställdheten för dem. Det tror jag många missuppfattat i debatten kring hen, är att de bara tänker på jämställdhet mellan män och kvinnor och glömmer bort det omdebatterade tredje könet.

Ett som är säkert är att debatten engagerar folk. Inte bara i media, utan även i vardagen. När jag intervjuade en klasskamrat om hens åsikter om hen så märkte jag att folk runt omkring började prata om ämnet också, och senare kom vissa fram och ville diskutera hen själva, utan att jag behövde söka upp dem.

Jag har genomfört korta intervjuer med personer i klassen och på Twitter. I sociala medier har ordet hen fått en stark spridning och svaren stod i ganska tydlig kontrast till svaren jag fick från klasskamrater. Stödet för hen är betydligt starkare bland de intervjuade på Twitter än bland de i klassen. Det kan självklart bero på hur processen för intervjuerna gick till. I klassen valde jag helt enkelt ut några personer som fanns på plats. På Twitter frågade jag rakt ut vilka som skulle kunna tänka sig att svara på några frågor, och som förväntat var det då främst personer som är för ordet som svarade. I klassen var de slumpvist utvalda personerna neutrala, försiktigt positiva eller negativa till ordet.

En av de twittrare som svarade nämnde hur hen när hen skriver om sin sambo på Twitter bara använder första bokstaven i sambons namn och hen för att beskriva henom. Hens mål med det är att behålla sin sambos anonymitet och se till att hens egen sexualitet inte definieras utifrån personen hen är tillsammans med. Det är ett av könsneutrala pronomens främsta användningsområden, för att behålla anonymitet och skydda icke-relevant information.

En sak hade nästan samtliga svarande, både på Twitter och i klassen, gemensamt: Det kommer ta lång tid för hen att accepteras av allmänheten tills alla använder det. En menade på att det kommer bli vanligare och vanligare, och att motståndet mot ordet grundar sig på rädsla för feminism, transsexualitet “och allt vad det står för”. En annan påpekade mycket riktigt att språket är en levande organism och ständigt utvecklar sig. Det är bara att gå tillbaka i tiden och se på hur språket utvecklats. Det räcker med att gå tillbaka femtio år för att se tydliga skillnader mot språket idag, och skillnaderna blir bara tydligare ju längre man går tillbaka. Åsikterna angående tidsspannet för hur lång tid det kommer ta för hen att accepteras av allmänheten går dock isär. Någon menade på kanske hundra år, en annan på att vi om tio-tjugo år kommer använda hen helt odramatiskt i grundskolans svenskaundervisning.

Min första fråga till de intervjuade var helt enkelt om de använder ordet hen i sitt vardagsspråk. Fem av sex i klassen svarade nej, en svarade “ja, men bara ironiskt”. Några motiverade icke-användandet av hen med att de inte har något behov av det i sina kretsar, en annan att de aldrig ens tänkt på det och en annan att man automatiskt säger han eller hon. På frågan om de känner att man måste definiera kön svarade de flesta i klassen “det måste man väl inte, men...” Efter men kom oftast olika versioner av frågan “varför?” Varför inte definiera könet? Men varför definiera könet? De flesta erkände att de definierar könet, men känner att man kanske inte alltid behöver göra det. På Twitter såg det annorlunda ut. Där svarade flera att de använde hen på vänner som ville bli kallade det, att de använde hen när de inte kände till könet eller det inte spelade någon roll.

Angående om hen kommer accepteras in i språket av allmänheten svarade en “Ja, om man utsätts för det varje dag och om media använder det”. Det kan kopplas samman med det tidigare svaret från en twittrare, hen blir vanligare och vanligare och tar sig på så sätt in i språket. Hen pekar helt rätt på medias influens över oss. Nöjesguiden använde hen i ett helt nummer, och när tidningar skulle rapportera om att hen kommit in i Nationalencyklopedin använde de flesta hen i just den artikeln. Media hjälper alltså redan nu hen, en svarade att hen först hörde ordet på radio för en vecka sen. Hen ser själv inte poängen med ordet, men hen blev ändå medveten om det och har funderat kring det efter att ha hört det i media. Det är det viktiga, att väcka tankar hos folk, så att de själva funderar kring könsneutralitet i språk. Väcka en debatt och skapa en diskussion.

Sammanfattningsvis så har hen åtminstone startat en debatt som alltid engagerar. Samhället blir lite mer jämställt med det, och det finns åtminstone tre logiska användningsområden för det. På ett sätt är det redan accepterat in i den levande organism som det svenska språket är, hur snabbt det kommer gå innan det ses som en självklarhet att användas av en överväldigande majoritet är svårt att förutspå.

Källförteckning:

Svenska Dagbladet. “Hen föreslogs av språkforskare redan 1994”. http://blog.svd.se/kultur/2012/03/08/%E2%80%9Dhen%E2%80%9D-foreslogs-av-sprakforskare-redan-1994-%E2%80%93-i-svd/ Hämtad 2012-03-22

Svar från Kellog's

Hej William ,

Tack för ditt mail.

Tresor kommer från franskan och betyder skatt- vilktet syftar på chokladen inuti kudden.

Tresor lanserades i slutet av 90-talet.

Med vänliga hälsningar

Kellogg's Konsumentkontakt

Mail till Kellog's

Mailade Kellog's.

Mailet:

Kära Kellog's

Jag och flera i min omgivning har förundrats över er produkt Tresor, som nyligen lanserats i Sverige, vars reklamfilm sänds på nationell tv. Det vi förundras av är om det är en slump att en chokladflinga bär samma namn som en före detta franska landslagsspelaren i fotboll, Marius Tresor. Att en produkt råkar bära samma namn som en människa är i sig ingen stor slump, men då det rör sig om en chokladflinga och en mörkhyad man undrar vi om chokladflingan är döpt efter den gode Tresor?

Jag nåddes nyligen av information från en berest bekant som informerade mig om att Tresor, flingan alltså, funnits i Frankrike i flera år tidigare. Detta pekar enligt mig tydligare mot att flingan är döpt efter spelaren.

Så om ni skulle kunna klara upp problematiken i denna fråga skulle det vara mycket uppskattat.

Högaktningsfullt
William Edström

P.S

I Pettsson och Findus Julkalender från 1993 säger Pettssons granne Gustavsson detta, angående att Pettsson döpt sin katt till Findus:

"Det är som att jag skulle döpa min hund till...Kellog's!"

Har ni någonsin funderat över att inleda ett samarbete med Sven Nordkvist? Möjligen med produktplacering i hans böcker?

D.S

Politik i Mumindalen

Alla har väl funderat över hur Mumintrollen och deras vänner ligger till politiskt?

Vänsterpartiet: Lilla My, Hemulen
Socialdemokraterna: Mumin, Muminmamma
Miljöpartiet: Snusmumriken
Centerpartiet: Sniff
Folkpartiet: Muminpappa
Kristdemokraterna:
Moderaterna: Filifjonkan
Sverigedemokraterna: Stinky

Har inte lyckats placera in Mårran.

Förresten, döptes Muminmamma och Muminpappa till det?