Om en fascinerande människa

Igår kväll var det partiledardebatt i SVT och traditionsenligt svämmade Twitter över i politik-tweets. Jag låg i min soffa och lyssnade på The Smiths och kollade Twitter hela kvällen istället för att faktiskt se debatten.

En tweet fastnade jag vid. Alfred Askeljung (@alfredaskeljung) stod bakom den, och den hamnade i min feed för att Marcus (@trafikkaos) retweetade den.

Jag reagerade på den grova  generaliseringen han gör i tweeten och skrev tillbaka:

 

Som svar fick jag:

Drypande av sarkasm. Men jag ville se var detta skulle leda så jag svarade lugnt och sansat.

Och på det fick jag detta svar, från en 22-åring som tills nyligen var ordförande för CUF Stureplan, inte en p12a.

Nu blev jag fascinerad av Alfred. Att en politiskt aktiv 22-åring, som ändå får sägas är en offentlig person då han trots allt till och med suttit som ordförande för en sektion av CUF, skriver sådär. Väldigt märklig retorisk förmåga. Nu kände jag att Alfred började göra bort sig ganska rejält, så jag gav honom ett par tips.

Jag förstår att vissa av Alfreds dröp av sarkasm, men urpsrungstweeten jag svarade på och "pinnen ur röven"-tweeten var mer seriösa, vad Alfred nu än säger. Som svar på de här två kom han med ett riktigt dräpande argument:

Nu menar Alfred såklart han var helt oseriös hela tiden och blablabla. Men det är ändå väldigt kul att han använder sitt Mensa-medlemskap som bevis på att han är smart. Här börjar även andra twittrare blanda sig i:

Till exempel Mattias, som påpekar en av de många bristerna med att definiera sin intelligens utifrån IQ-test. Ungefär här börjar Alfred inse att han gjort bort sig, och börjar nu jobba bortförklaringar.

Den klassiska "jag var inte seriös"-ursäkten! Jag har stött på den många gånger på internetforum, men aldrig tidigare från en politiskt aktiv Mensa-medlem, det var spännande. Jag skrev senare en tweet som jag tycker sammanfattar den ursäkten ganska bra:

(Min pappa är alltså polis, inte vigilante, ett litet förtydligande).

Alfred har efteråt fortsatt hävda att han var oseriös och "trollade" hela tiden. Yeah, right. Vissa av tweetsen såg jag direkt var oseriösa, men ursprungstweeten och "pinnen ur röven"-tweeten tolkar jag som att han menade, vad han än säger. Han verkar även seriöst använd sitt medlemskap i Mensa som bevis på att han är smart.

Om Alfred var seriös eller ej spelar egentligen ingen roll. Seriös eller oseriös måste ju Alfred inse att han som politiskt aktiv i CUF inte kan skriva hur som helst. Att han beter sig på det här sättet tycker jag visar en fascinerande brist på mognad och retorisk förmåga och jag förundras över att han alltså varit ordförande för CUF Stureplan. Egentligen spelar det ingen roll att han är politiskt aktiv, man måste ju ändå kunna bete sig civiliserat när man är 22 och inte 12, som man kan tro om Alfred när man läser vissa av tweetsen.

Antagligen kommer Alfred reagera på detta blogginlägg med "lol att han orkar blogga om det jag trollade ju bara lolololol", eller ignorera det. Det spelar inte så stor roll, jag ville mest reda ut debatten lite för många har inte sett hela, och då Alliansfritt lade upp ett utdrag ur den på sin hemsida känner jag att jag vill visa lite mer av den (även om detta inte är alla tweets). Dessutom blev jag som sagt fascinerad av Alfred och hans beteende.

Hen(na-tatuering)

Skrev en uppsats i svenska B som handlade om hen och könsneutralitet i språket. Då flera twittrare deltog genom att svara på frågor lägger jag upp uppsatsen här så att de, och övriga kan se resultatet.

Ursäkta den mörka textfärgen, Blogger jävlas och vägrar låta mig ändra textfärgen när det kopierats från GoogleDocs.

---
Hen av William Edström SPD10

---

Hen-debatten rasar i Sverige och åsikterna är många. Ska hen användas? När? Hur? Varför? Blir samhället mer jämställt? Eller är det bara ett nödvändigt tillskott i det svenska språket? Kommer hen accepteras inom svenskan? Är det ens möjligt att få in ett nytt pronomen i ett språk nu?

Hen är inte en nymodighet. Det föreslogs av språkforskaren Hans Karlgren 1994, och långt innan det av Rolf Dunås i Uppsala Nya Tidning 1966.# Hen är besläktat med finskans hän, som är ett pronomen som inte är könsbundet. Karlgren menar på att hen (som böjs till henom) bör användas på de ställen där man annars skriver han/hon, eller skriver “han” även om det inte nödvändigtvis handlar om en man. Flera personer menar också på att man kan använda det för som pronomen för de som varken identifierar sig som man eller kvinna (intersexuella, vissa transsexuella etc). Alltså har ordet minst tre logiska användningsområden. Dels som ett kortare alternativ för han/hon, som pronomen när könet är irrelevant och dels som pronomen för människor som inte definierar sig maskulint eller feminint.

Varför är det nödvändigt att definiera kön? Om jag till exempel berättar för någon att jag fått en ny lärare, varför måste jag då definiera könet? Könet på min nya lärare är inte relevant i det läget. Istället kan den jag berättar det för göra stereotypa antaganden om jag definierar könet, både uppenbart sexistiska (“Kvinnlig idrottslärare? Kvinnor kan ju inte idrotta!) och mer subtila, omedvetna antaganden. Vi har alla stereotyper, hur öppna vi än är, vi formar en bild av någonting utifrån våra erfarenheter, men ibland kan den bilden hämna oss i vårt tänkande, och ofta är den felaktig. Om man då byter ut han/hon mot hen kanske åhöraren få en mer objektiv bild av det hela.

När man debatterar om jämställdhet tänker man oftast bara på jämställdheten mellan man och kvinna. Man glömmer bort är de jag skrev om ovan, de som inte definierar sig som man eller kvinna. Hen hjälper främst jämställdheten för dem. Det tror jag många missuppfattat i debatten kring hen, är att de bara tänker på jämställdhet mellan män och kvinnor och glömmer bort det omdebatterade tredje könet.

Ett som är säkert är att debatten engagerar folk. Inte bara i media, utan även i vardagen. När jag intervjuade en klasskamrat om hens åsikter om hen så märkte jag att folk runt omkring började prata om ämnet också, och senare kom vissa fram och ville diskutera hen själva, utan att jag behövde söka upp dem.

Jag har genomfört korta intervjuer med personer i klassen och på Twitter. I sociala medier har ordet hen fått en stark spridning och svaren stod i ganska tydlig kontrast till svaren jag fick från klasskamrater. Stödet för hen är betydligt starkare bland de intervjuade på Twitter än bland de i klassen. Det kan självklart bero på hur processen för intervjuerna gick till. I klassen valde jag helt enkelt ut några personer som fanns på plats. På Twitter frågade jag rakt ut vilka som skulle kunna tänka sig att svara på några frågor, och som förväntat var det då främst personer som är för ordet som svarade. I klassen var de slumpvist utvalda personerna neutrala, försiktigt positiva eller negativa till ordet.

En av de twittrare som svarade nämnde hur hen när hen skriver om sin sambo på Twitter bara använder första bokstaven i sambons namn och hen för att beskriva henom. Hens mål med det är att behålla sin sambos anonymitet och se till att hens egen sexualitet inte definieras utifrån personen hen är tillsammans med. Det är ett av könsneutrala pronomens främsta användningsområden, för att behålla anonymitet och skydda icke-relevant information.

En sak hade nästan samtliga svarande, både på Twitter och i klassen, gemensamt: Det kommer ta lång tid för hen att accepteras av allmänheten tills alla använder det. En menade på att det kommer bli vanligare och vanligare, och att motståndet mot ordet grundar sig på rädsla för feminism, transsexualitet “och allt vad det står för”. En annan påpekade mycket riktigt att språket är en levande organism och ständigt utvecklar sig. Det är bara att gå tillbaka i tiden och se på hur språket utvecklats. Det räcker med att gå tillbaka femtio år för att se tydliga skillnader mot språket idag, och skillnaderna blir bara tydligare ju längre man går tillbaka. Åsikterna angående tidsspannet för hur lång tid det kommer ta för hen att accepteras av allmänheten går dock isär. Någon menade på kanske hundra år, en annan på att vi om tio-tjugo år kommer använda hen helt odramatiskt i grundskolans svenskaundervisning.

Min första fråga till de intervjuade var helt enkelt om de använder ordet hen i sitt vardagsspråk. Fem av sex i klassen svarade nej, en svarade “ja, men bara ironiskt”. Några motiverade icke-användandet av hen med att de inte har något behov av det i sina kretsar, en annan att de aldrig ens tänkt på det och en annan att man automatiskt säger han eller hon. På frågan om de känner att man måste definiera kön svarade de flesta i klassen “det måste man väl inte, men...” Efter men kom oftast olika versioner av frågan “varför?” Varför inte definiera könet? Men varför definiera könet? De flesta erkände att de definierar könet, men känner att man kanske inte alltid behöver göra det. På Twitter såg det annorlunda ut. Där svarade flera att de använde hen på vänner som ville bli kallade det, att de använde hen när de inte kände till könet eller det inte spelade någon roll.

Angående om hen kommer accepteras in i språket av allmänheten svarade en “Ja, om man utsätts för det varje dag och om media använder det”. Det kan kopplas samman med det tidigare svaret från en twittrare, hen blir vanligare och vanligare och tar sig på så sätt in i språket. Hen pekar helt rätt på medias influens över oss. Nöjesguiden använde hen i ett helt nummer, och när tidningar skulle rapportera om att hen kommit in i Nationalencyklopedin använde de flesta hen i just den artikeln. Media hjälper alltså redan nu hen, en svarade att hen först hörde ordet på radio för en vecka sen. Hen ser själv inte poängen med ordet, men hen blev ändå medveten om det och har funderat kring det efter att ha hört det i media. Det är det viktiga, att väcka tankar hos folk, så att de själva funderar kring könsneutralitet i språk. Väcka en debatt och skapa en diskussion.

Sammanfattningsvis så har hen åtminstone startat en debatt som alltid engagerar. Samhället blir lite mer jämställt med det, och det finns åtminstone tre logiska användningsområden för det. På ett sätt är det redan accepterat in i den levande organism som det svenska språket är, hur snabbt det kommer gå innan det ses som en självklarhet att användas av en överväldigande majoritet är svårt att förutspå.

Källförteckning:

Svenska Dagbladet. “Hen föreslogs av språkforskare redan 1994”. http://blog.svd.se/kultur/2012/03/08/%E2%80%9Dhen%E2%80%9D-foreslogs-av-sprakforskare-redan-1994-%E2%80%93-i-svd/ Hämtad 2012-03-22