Idrott är politik, Johan Esk är naiv

Ryssland har friidrotts-VM nu, vinter-OS 2014, Sim-VM 2015 och fotbolls-VM 2018. De borde givetvis inte få arrangera några mästerskap av uppenbara skäl som till stor del sammanfattats av Stephen Fry i öppet brev till IOC och David Cameron. Stephen Fry uppmanar där till bojkott av Sotchi-OS, en tanke jag inte är helt främmande för. David Cameron var emot det. Som Stephen Fry skriver går det emot IOC:s (International Olympic Comitee) stadgar att låta Ryssland arrangera OS. Säkert går det emot FIFA:s (internationella fotbollsförbundet) stadgar med (men för FIFA spelar det säkerligen ännu mindre roll).

Att bojkotta friidrotts-VM är försent. Istället, likt vad David Cameron föreslog till Stephen Fry, gjorde Emma Green Tregaro ett ställningstagande då hon (och Moa Hjelmer) målade sina fingernaglar i regnbågens färger. Berömmet haglar rättvist över Green Tregaro för sin aktion. Och världsstjärnan Jelena Isinbajeva lyckades utradera all respekt människor med en sund människosyn haft för henne genom att kritisera Green Tregaros aktion. Idag kom Isinbajeva med lama ursäkter och bortförklaringar.

Efter en sanslös höjdhoppsfinal avslutades gårdagen, trodde vi, med Abeba Aregawis guld på 1500 meter, Sveriges första sen 2007. Men senare på presskonferensen förbyts glädjen över guldet mot besvikelse då Aregawi, på frågan om vad hon tycker om lagkamratens aktion säger "– Personligen, eftersom min tro inte tillåter det, stöder jag inte det."

Men i det här blogginlägget ska jag inte fördöma Aregawi, Isinbajeva och hela jävla Ryssland. Det finns det andra som kan göra. Jag ska istället återigen tackla någonting jag förvånansvärt ofta får förklara: Idrott är politik.

I svallvågorna av dessa händelser har Johan Esk skrivit intressanta (men sanslöst dåliga) krönikor i Dagens Nyheter (apropå saker att fördöma...) Den mest intressanta har rubriken "Modigt - men politik ska inte ta plats i idrotten". Där skriver Esk om Green Tregaros aktion och presenterar sin oerhört naiva och dessutom helt inkorrekta och grundläggande felaktiga syn på vad idrott är.

Esk inleder med att förtydliga att han givetivis håller med Green Tregaro i det hon sa
"– Kärlek till andra människor kan inte vara fel, sade Emma." Det är ju en lättnad att hans människosyn åtminstone inte är helt åt helvete.

Esk fortsätter:

Men hur jag än gillar Emmas mod och styrka och håller med henne stärker det här bara min kritik mot att politik ska ta plats i idrotten. Ska en åsikt få komma fram måste andra åsikter också släppas in på arenan och då ökar risken att idrotten inte längre är en fredad zon i en konfliktfylld värld.

- Här börjar det bli intressant. Att politik inte ska få ta plats i idrotten är det inkorrekta jag någonsin läst i sportkrönika. Givetvis tar politik plats i idrotten. Politik tar plats i allt, och särskilt mycket plats i kultur. Och som jag tidigare bloggat så är ju idrott givetvis kultur. Och nej, andra åsikter ska inte "släppas in på arenan". De kommer in ändå. Jag vet inte hur Esk kan komma fram till att idrott ska vara en fredad zon i en konfliktfylld värld. Det har det aldrig varit, det kommer det aldrig vara och det ska det heller inte vara. Idrott är kanske den kulturyttring folk är mest passionerade om, det är omöjligt för den att vara konfliktfri.

I en annan krönika, om att Ryssland fått mästerskapen, upprepar Esk denna tankegång:

Idrott ska hållas så fri som möjligt från politik just för att människor från alla länder, religioner, politiska system och med alla åsikter ska ha en plats där de kan mötas och tävla med och mot varandra – utan det skapar konflikter.
Det där är inga Bullerby-naiva tankar. Det är grundidén med idrott.

Vad grundidén med idrott är, är något väldigt subjektivt, men låt oss säga att Esks definition är rätt, bara för skojs skull. Den grundidén är ju politisk. "att människor från alla länder, religioner, politiska system och med alla åsikter ska ha en plats där de kan mötas och tävla med och mot varandra – utan det skapar konflikter" - Detta är en politisk idé.

Idrott var politik och ej konfliktfri när John Carlos och Tommie Smith reste sina handskbeklädda händer i luften på prispallen i OS 1968,  när Paolo Di Canio gjorde fascisthälsning efter att ha gjort mål för sitt Lazio (med högerextrema supportar) mot Livorno (med vänsterextrema supportrar), när Nazityskland tvingade ockuperade länders bästa fotbollsspelare spela i deras landslag (Simon Kuper - Ajax, the Dutch, the War), när SvFF bötfällde Örgryte efter att klubbens fans visat upp en Free Dawit-banderoll, när SvFF arrangerar "Ge rasismen rött kort"-kampanjer, när FIFA låter Ryssland och Qatar arrangera VM, när det byggs hutlöst dyra arenor för skattepengar för att tillgodose FIFAs partners, när Viv Anderson blir förste svarte spelare att representera Englands landslag, när Jesse Owens vinner fyra OS-guld i Berlin 1936 och varken får skaka hand med Hitler eller Roosevelt, när Idrottsparken i Kumla blev ett nödhjälpsarbete (egen research) och när Emma Green Tregaro målar sina naglar.

Det går inte att särställa idrotten från politiken. Idrott är kultur. Kulturen speglar samhället och samhället speglar kulturen. Som Stephen Fry skriver så är politik helt enkelt grekiska för "har med folket att göra". Idrott är världens största folkrörelse.